Trans-Provence – andra chansen

SNeedham_TP2017_Day2_18Foto: Sam Needham

 

“This is what mountain biking is all about. Adventuring in the unknown. Not knowing what you’re racing. Riding with everyone and having fun. This is what it is all about.”         

I somras fick jag chans att ytterligare en gång cykla Trans-Provence. TP är en 6dagars endurotävling i franska alperna, där vi cyklar allt blint. Tävlingsorganisationen bygger upp nya tältläger varje natt, dit man anländer efter 8-10h på cykeln, varje dag, i 6 dagar.

Första dagen startade tidigt med över tre timmar klättring på grusvägar och stigar, varav en timme så brant att man får lägga upp cykeln på axlarna och gå/klättra. Uppe på starten av första sträckan, på en bergskam 2600möh, ligger en del snöfläckar kvar. Ifjol var jag skräckslagen vid det här laget! Men i år kände jag mig bekvämare med naturen och jag läser in kartan över sträckan en sista gång innan jag ger mig av. Sträckan följer en bergsvägg, som till stor del består av lösa stenar, som trampats till någon form av stig. Framhjulet släpper i en av de första kurvorna och jag hasar ner några meter. Men jag håller mig på cykeln och kan klättra upp till ”stigen” igen. Efter tre andra sträckor, korsandes glaciärforsar och kammar man vill krypa över, rullar jag in mot camp. Får en öl, faller ner på massagebänken och njuter av att vara tillbaka i detta vackra land och galna stigar.

En av de stora upplevelserna med TP är att vi förflyttar oss varje dag och landskapet och stigarna förändras allt eftersom. Från bergskammar till öppna gräslandskap, till röd sandsten och betonglik jord format till närmast en naturlig bergochdalbana. Även skillnaden mellan norr och sydsidan på ett berg kan få en att tappa hakan. Att alla, amatörer, proffs och organisationen, cyklar och delar minnen, från en vecka ihop. Och tänk er glädjen att under femte dagen se skymtar av medelhavet mellan bergstopparna. De är landskapen och alla härliga människor man får umgås med dygnet runt i en vecka som fastnar i minnet.

TP17_Day6_SvenMartin_O5A4038(1)Foto: Sven Martin

 

Men åter till racingen. Att tävla nerför exponerade stigar där man inte vet vad som finns bakom nästa krön eller kurva uppfattas i min mors ögon som väldigt dumt… och de är helt riktigt. Men TP är ingen tävling för de våghalsiga. Dom kraschar tyvärr snabbt ur tävlingen. Att ta sig igenom i tävlingsfart, kräver 100% närvaro och lika mycket självtillit av vad du kan göra med en cykel.

Camp för tredje natten ligger på nästan 1700möh och på fjärde dagen är vi på stigar långt bort från civilisation och ett landskap med få möjligheter för en helikopter att landa för att hjälpa eventuella skadade. Första sträckan för dagen är 6km och 800hm utför. Halvvägs igenom sträckan hörs ett poff. I stunden känns de som världen går under. Men några sekunder senare är tankarna tillbaka på att hålla cykeln upprätt sista kilometrarna utför en lös sandstig. Efter målet på sträckan kan jag sticka tre fingrar igenom hålet i bakdäcket. Jag lyckas ”laga” hålet med en tom gelförpackning och drar armerad tejp ett par varv runt både däck och fälg. Trampar vidare till sträcka två, som är kort och brant. Däcket håller och jag kan byta till ett nytt vid lunchdepån. I snitt är varje dag 1500hm klättring och 3000hm utför. Och med samma tur som förra året, så låg temperaturen runt +30grader med sol under hela veckan.

Efter sex dagar går vi i mål på strandpromenaden i Menton. Jag vann amatörklassen och kom på en 8:e plats i totala sammandraget. Något som jag i år visualiserat att jag ville göra. Men 2015 när jag köpte min första heldämpade cykel, kunde jag inte ens föreställa mig, att skulle jag? Så jag vill tacka alla som trott och hjälpt mig på vägen hit!

SNeedham_TP2017_Day6__70Foto: Sam Needham
IMG_8109Foto: Anders Hereid

 

Upplevelser är svåra att förklara i text, men ta tre minuter och titta på videon för dag tre!

…och föresten, info om anmälan till 2018 års upplaga av Trans-Provence släpps 9:e November, på trans-provence.com. Så håll utkik om du blivit sugen på äventyr!

 

Fler bilder finns även på Instagram @ChristofferBrochs

 

Annonser

Reseberättelse MastersVM i cykel i Franska Albi 24-27/8 2017

Cyklist: Roger Claesson
Klubb: Östersunds CK

För två år sedan, 2015, åkte jag ner till Danmark för att prova på att köra VM för veteraner eller UCI Masters World Championships som det egentligen heter.

Jag hade då en friplats från föregående års SM där jag knep vinsten i tempoloppet.

I Danmark körde jag enbart tempoloppet men det var ändå en riktigt stor upplevelse som jag gärna ville få känna på igen.

Detta år går VM-finalen i Frankrike närmare bestämt i en ort som heter Albi i södra delen av landet.

VM_karta

Förberedelser

Eftersom jag under 2016 placerade mig på 2:a plats på SM-tempoloppet har jag inte friplats till VM utan då gäller att åka till något av flera kvalificerings-lopp som finns runt om i världen. Det närmsta för oss svenskar går i Danmark, i Holbäck, och min plan blir att åka dit för att placera mig tillräckligt  bra i både tempolopp och linjelopp för att få startplatser till finalen i Albi.

Under sommaren 2017 gör jag riktigt bra tävlingar på hemmaplan i Sverige, med bra resultat i både tempotävlingar och även några linjelopp.

Tänker då att jag provar det tredje alternativet för att få en startplats till VM-finalen, nämligen ansöka hos svenska cykelförbundet om ett så kallat Wild-card.

Skickar in en ansökan och får den beviljad – stor lycka eftersom jag då slipper åka ner till det lite vanskliga kvalet i Danmark. Kan fokusera fullt ut på Frankrike.

Planeringen kan börja.

Logistiken att ta sig till och från Albi från Östersund visar sig vara en hyfsad nöt att knäcka.

Inga riktigt klockrena alternativ för flyg verkar finnas, det hela slutar med olika bolag för nerresa och hemresa och olika flygplatser.
Hyrbil blir ett krav.

Har under bokandet FB-kontakt med Stefan Stengård CK Dainon och ett gäng från Cykloteket Racing Team för att om möjligt hitta gemensamt boende och bra flygresor. I slutändan är det enbart Stefan och jag som ska köra båda loppen och Stefan hittar en lägenhet i centrala Albi vilken visar sig bli en formidabel fullträff.

Eftersom jag ska tävla i både tempoloppet och linjeloppet behöver jag få med mig två cyklar. Betyder dubbla cykelväskor, med allt vad det innebär.

Framförallt är det hyrbilen som oroar, kommer jag att få in båda väskorna i bilen. Hör lite varnande historier om att folk inte fått exakt den bil man bokat utan en liknande i samma klass. Jaha – bara att hoppas på det bästa.

Klädkod för tävlande i Masters VM är landslagsfärger. Ordnat i god tid före avresa – typ 3 dagar!!

Fil 000(3)

Resa
Påbörjar detta äventyr måndagen 21 augusti.

Fil 001(2)

Egen bil från Frösön till  Arlanda. Där väntar Stefan S på mig för transport vidare till Nyköping för övernattning, stort tack Stefan för gästfriheten. Ovärderligt!!

Tisdag 22/8 RyanAir från Skavsta till Beziers i södra Frankrike.
Cyklarna kommer på planet kan vi se, gött, första orosmomentet avfärdat.

P1110205

Planet landar i tid, väskorna kommer glidande på bagagebandet i vad det verkar gott skick. Bra flyt hittills, men nu kommer min nästa oro – hyrbilen.

Hertz-killen lyckas givetvis sälja på mig en försäkring vid disken… men vilken bil ska jag få då??
En Nissan Duke!?

Fil 000(11)

Kommer väskorna att rymmas, med ett nödrop visar det sig – nästa hinder på vägen avklarat. Check!
Återstår att ta sig från Beziers till vårt boende i centrala Albi. En vilsen resenärs bästa vän, GPS-navigator. Hur gjorde man tidigare?
P1110216

Vi hittar fram till adressen för den lägenhet vi hyrt.
Vilken lägenhet sen – top floor med en fantastisk balkong modell större!
Mörkret har fallit men vi ser ändå den berömda katedralen i Albi som är vackert upplyst.

P1110221

Pre-race
Onsdagen 23/8, dagen före race-day, är tänkt att vikas för genomåkning av tempobana, uthämtning av nummerlappar och allmän orientering i Albi.

Det visar sig att vi har ungefär 3 km till start/mål för tempotävlingen, beläget på Albis lokala racing-bana. Här ligger även tävlingscentrum.

Eftersom arrangören tydligen tagit en siesta i utlämnandet av nummerlappar så beslutar Stefan och jag oss för att cykla runt tempobanan på våra linjehojar.

Banan som ska vara 22km och innehålla en hyfsad stigning på mitten någonstans, visar sig till 80% gå på små slingriga byvägar.
Blir lite förvånad över att underlaget är dåligt, ojämn och sliten asfalt gör det svårt att hålla fokus. Sen svänger det hela tiden, är det inte vägen i sig som är kurvig så är det någon 90-graders korsning som ska forceras.

P1110240

Start och mål inne på race-banan som nu öppnat för provcykling, ca 1,5 km på perfekt underlag men någon sväng som är rätt skarp. Behöver provcyklas i fullfart.
Men det är VARMT, 35 grader eller ännu varmare, och snackisen bland övriga svenskar vi stöter på är just hur hantera värmen.
Visir eller inte på tempohjälmen blir en fundering i min hjärna. Solen steker verkligen på skallen!

Jaha – åter till nummerlappsutdelningen som nu öppnat igen.
Inte för att jag har några speciella fördomar mot franska arrangörer men organiserandet av köer för att lämna ut nummerlappar lämnar en del övrigt att önska.
Till slut kvitterar jag ut nummerlapparna (och en flaska vin från arrangören) och med den packningen i ryggsäcken styr vi hem mot lägenheten.

Planen är nu att käka och sen lite senare mot kvällen göra ytterligare en vända på TT-banan med tempo-cyklarna.

Börjar nu närma mig svart bälte i Albi:s geografi så inga problem alls att hitta tillbaka till tävlingsarenan.

En ytterligare sak att hantera är inmätning av tävlingscyklarna. Så det får bli en vända förbi de två mätriggar med vidhängande klunga av UCI-kommisarier som står uppställda på tävlingscentrum.

Har mätt min cykel på tidigare VM, NM, SM så jag är inte så orolig och jag får tummen upp av UCI-folket.

Ut på banan igen med korrekt tävlingsvapen denna gång. Kör hårdare nu för att försöka bedöma svängar, korsningar och ett par skapligt snabba utförskörningar.
Även backen på mitten får sig en avsyning. Trycker bra watt i backen och det känns helt OK.

Det här med värmen är ett orosmoment nu, får man i sig tillräckligt med vätska, inte många toabesök om man säger så. Dricker jag tillräckligt? Risk för uttorkning? Tycker ändå att jag har läget under kontroll.

Känner mig riktigt laddad och peppad, förberedelserna har funkat och nu är det bara att köra. Har goda vibbar i kroppen.

Race-day Individuellt tempolopp
Torsdagen 24 augusti 2017, är det nu det ska bli succé?
Vaknar och känner mig laddad, inga problem. Start 13:39:30.
På plats i SWE-depåbox 
ungefär vid 12.

Vår klass H50-54 är först ut efter lunchbreaket vid 13:00 och då har värmen stigit upp rejält mot ca 35 grader i skuggan.
Jag tycker att jag druckit bra båda dagarna före racedag och även under förmiddagen och känner inte några tecken på uttorkning.

En dryg timme före start påbörjar jag uppvärmningen, hittar bra vägar att gasa på och känner mig nöjd med hur det känns. Är riktigt laddad – årets höjdpunkt närmar sig och jag känner mig helt tillfreds med mina förberedelser.

I Sveriges depåbox på start- och mål-området är det mycket diskussioner före start om värmen och hur man ska göra med hjälm och visir.
Jag bestämmer mig för att köra med visiret på, tänker att racet inte är mer än ca 30 minuter och att det ger en fördel aerodynamiskt.

Kontroll av cykel, både sadelposition/styre och scanning efter hjälpmotor direkt före start. Inga problem där!

Start på en ramp som sig bör på ett VM, 10 sek, 5, 4, 3, 2, 1 och iväg.
Startar hårt men kontrollerat, först 600-700 meter på racebanan, ut på vägen genom en grind i staketet och sen dåligt och guppigt på vägen men det påverkar mig inte – känns bra och fokuserat.

Pulsen stiger upp rejält högt på en gång, men jag trycker bra watt-siffror under första 10 minuterna fram mot backen. Åkaren före mig kommer inte till start men går ändå om åkare redan efter några kilometer och det sporrar förstås.

Väl in i backen känns det bra till en början, men benen börjar kännas ansträngda och jag måste plocka ner effekten en del för att inte spränga mig.
Efter backen kommer ett böjande parti med lite motvind där jag har klara problem att hålla i den åkning jag vill. Rejält jobbigt mentalt under en period här och jag känner att trycket i benen inte är vad det borde vara.

Banans snabbaste utförsbacke kommer lite som en räddning här och jag lyckas efter den mana på mig själv och kommer upp i lite bättre tryck igen.
Nästa tekniska svårighet är en tvärskarp höger efter ett snabbt parti. Vill trampa på så länge som möjligt men jag håller heeelt på att missa vägen här. Vågar inte vika in cykeln och går för rakt – nästan nere i diket och låg fart. Skärpning nu!!

Sista 5-6 km in mot motorbanan är en rejäl kamp men lyckas ändå inte hålla den fart som jag vill.

Precis vid den knixiga infarten till motorstadion ( i staketet) tycker jag att bakhjulet jazzar till, va fan har jag dragit på mig en pyspunka! Helt övertygad att jag har punka och kör väldigt försiktigt i de svängar som är på stadion in mot mål. Spurtar men helt utan kraft.

Efter målgång håller jag helt på att tappa kroppskontrollen, sjunker ihop vid ett staket och det känns som att det ska svartna. Svimmar inte men är helt omtöcknad ett bra tag efter målgång.
Vimsar runt och hittar knappt Sverige-lägret.
Det tar 20 minuter innan jag börjar känna mig OK.
Kollar bakhjulet – ingen punka här inte!  Jag tror att jag var helt yr där mot slutet.

Värmen inne i hjälmen och ingen vätsketillförsel under loppet gjorde nog att jag var nära värmeslag på slutet.
Känner direkt efter målgång att det var ett bra lopp men inte det där topploppet jag ville få till.
8:e plats, samma som 2015 i Danmark, 1 minut efter segraren och 40 sekunder efter silvermedaljör Peter Karlsson, CK Bure. Fantastiskt bra lopp Peter. Grattis!!
Enbart 31 sekunder upp till bronsplats.

Känner mig kluven efteråt, 8:a är bra, men jag hade högre ambitioner. Upplever att jag inte riktigt kunde leverera mitt allra bästa på säsongens viktigaste dag.
p1110252.jpg

Fakta:
23 km, 42,8 km/h !!!, 326 watt i snitteffekt, 92% medelpuls

Mellandagar
Efter tempoloppet har vi svenskar som kör både tempo och linjelopp två dagar att fördriva.

Dagen efter tempoloppet bestämmer vi oss för att linjebanan måste inspekteras. 155 km i en enda loop genom det franska landskapet.
Har sett lite strava-segment och youtube-klipp som skvallrar om ett par riktigt jobbiga backar men också fina vägar genom ett böljande landskap.
Upplägget blir att lasta in cyklarna i min hyrbil och köra bil genom hela banan, cykla några viktiga segment = backarna.
 LVG_banprofil

Banan visar sig vara en mix av små slingrande landsortsvägar, backar från 7 km till halvkilometern långa och några partier med lite större mer lättrullade vägar.
Vi passerar många små byar, bland annat genom den lilla byn Penne med en spektakulär fästning.
P1110271

En sak att nämna, jag har aldrig upplevt en bättre skyltning/pilning av en bana. Alla 155 km är perfekt skyltade även två dagar före race. Hatten av för detta.

P1110269
”Winding downhill”

Vi stannar bilen vid kanske fyra tillfällen för att provcykla de tyngsta backarna. Inser att det kommer att bli en jobbig dag på söndag.

Trots att vi åker bil så tar detta projekt nästan hela dagen. Fikastopp i liten by vi passerar.
2017-08-24 MastersVM Albi (106)

Dagen före race består mest av vila, vätskeintag, och kolhydratladdning. Cyklar en kortare sväng på 3-4 mil mest för att hålla igång benen.
Känns helt OK, men värmen är fortfarande den stora snackisen. 155 km utan personlig langning, arrangören har tre stationer där 10 personer kommer att stå med flaskor, men hur kommer det att fungera när vår klunga på 100 till 200 personer kommer susande förbi. Känns inte som att man kan bygga upp sin vätskestrategi på att lyckas fånga en flaska vid dessa tre tillfällen.
Trist ändå att åka med 3 kilo extra vikt i de första backarna bara för att man måste släpa egen vätska hela loppet.

Vi stöter ihop med Cykloteket-gänget som anlänt och det blir diskussioner om värme, vätska och starten!!
Starten ja – alla är överens om att man måste stå långt fram för att undvika krascher, för att vara med om tåget går med en tidig utbrytning.
2017-08-24 MastersVM Albi (106)

Torbjörn de Jaager som är en rutinerad linjeräv är säker på sin sak när han slår fast att man måste vara vid startfållorna minst 1,5 timme före start.
Det innebär i så fall halv åtta då vår start går några minuter före nio.

Har svårt att somna på kvällen, mycket tankar om hetsen och trängseln i starten, risken för vurpor, värmen och drycken/energi och inte minst några utförskörningar som såg lite vanskliga ut under genomåkningen med bilen.
Lyckas väl somna till slut när demonerna släppt greppet om mina lite uppjagade tankar.

Race-day linjelopp, söndag 27 augusti
Uppe med tuppen, havregrynsgröt (alltid), ägg och nån macka får gälla som grund för 4 timmar i sadeln.
Iväg till start direkt från lägenheten. Så enkelt när man bor endast 400 meter från torget där 3000 cyklister ska släppas iväg.

Startplatsen är alltså belägen på torget vid den stora katedralen. Runt torget, gammal fin stadskärna med smala gränder.
Alltså – hur har arrangören tänkt här?? Redan när vi anländer vid runt halv åtta är det FULLT med folk.

Startordning

Så här fint ser det ut i teorin.

Lyckas ändå glida in lite från fel håll och får syn på Cykloteket-gubbarna som redan är på plats.
Känns rätt bra ändå – står bland de första utanför själva insläppet.
Men sen bryter det stora kaoset ut.
2017-08-24 MastersVM Albi (143_1)

Vi och många fler står och väntar på vår tur och hamnar då (förstås) i vägen för de tidigare startande klasserna som ska in i fållan före oss. Riktigt trångt när det kommer cyklister från alla håll som ska fram.
Som tur är verkar klungbildning inte vara någon större källa till irritation för cyklister, trots trängsel och stress är stämningen god.

Äntligen kommer det upp en skylt med H50-54 och det är dags att träda in i själva startfållan. Fållan före den riktiga startfållan visar det sig, vi släpps efter några minuter fram ytterligare 200 meter till den rätta startlinjen.
Men hur gick detta till nu då – jag som helt säkert räknat in mig själv som en av de 30-40 första i fållan står på runt 100:e plats.
Var kom alla i från?? Tittar bakåt och kan konstatera att det kunde varit värre. Bakom står ca 250 ytterligare cyklister. H50-klungan är den största av alla klasser med sina 350!! åkare.
Nedräkning av en exalterad speaker på fransk/engelska – och iväg.

Trångt som tusan bakom masterbilen, alla vill fram och här gäller det att hålla positionen och inte släppa sin position en millimeter. 90-graderssvängar, refuger och avsmalnande vägar i låg fart. Tvärnit, acceleration, tvärnit igen… hög stressnivå.

Mycket skrikande i klungan men ändå bra disciplin under transporten ut ur Albi fram till nollpunkten där tävlingen verkligen startar.

Racet igång – jag inser efter några kilometer att här gäller det att hålla sin position och inte tappa bakåt. Folk hugger som kobror om man lämnar lite lucka framåt. Manar på mig själv hela tiden att också ta varje lucka som uppstår framför.

Lyckas hålla min plats, gör några fruktlösa försök att avancera ute på kanterna men det är för stor risk att bli trängd ut i diket eller köra på något hinder. Trots allt sköter sig folk exemplariskt med tecken och varningsrop.

Första egentliga chansen att avancera kommer efter 30 km, “Castelneau de Montmiral nord” (103 hm, 1.700 m, 6,1%). Går på så hårt jag vågar när klungan börjar sträckas ut, avancerar några placeringar.
Ännu inte så varmt som tur är, temperaturen är några grader lägre än tidigare dagar och mulet gör att oron för uttorkning inte känns så farlig.

Ner på andra sidan av backen och åter ett lugnare parti i en dalgång efter en flod. Nu åker alla och väntar på banans längsta backe. Själv sitter jag och funderar på hur jag ligger till i loppet. Har legat för långt bak för att ha någon koll överhuvudtaget på om det gått iväg en eller flera utbrytningar.
Spanar efter andra svenskar, bland annat Cyklotekets oranga hjälmar men ser inga. Förmodligen avhängd och den rätta utbrytningen har gått iväg. Typiskt!

Någonstans här dyker ett bekant ansikte upp – min lägenhetskamrat Stefan Stengård glider upp på min vänstra sida. Han halkade mer bakåt under de första 30 kilometerna än vad jag gjorde och har fått jobba hårt för att komma fram en bit.

Mitt i allt funderande om placering kommer den första egentliga mass-kraschen som jag kommer i närheten av. Framför mig till vänster går förmodligen någon på hjul och det blir en karakteristisk hög med cyklister. Lyckas bromsa ner till stillastående, går runt och kommer iväg.

Nu blir det åka av under några kilometer för att ansluta men jag har bra ben känner jag och lyckas avancera en del då klungan är lite mer utsträckt.

Går in i banans tyngsta/längsta backe i bra fart och lägger mig genast till vänster för avancemang. Formeras relativt omgående en liten grupp på 30-40 cyklister som går på rejält uppför. Har bra kontroll tycker jag och vågar gå med, eller rättare sagt. Finns inget alternativ. Måste gå med!!

Sitter med i den fina klunga som bildats efter backen, det är bra tryck i cyklingen det inser jag.  Snabb vindlande utförskörning efter backen, men jag har inga problem att följa och sedan ner i en dalgång med lite plattare cykling under någon mil
2017-08-24 MastersVM Albi (144_3)

På toppen av backen kommer en starkt cyklande Peter Karlsson CK Bure och kör förbi och jag tycker mig höra att någon skriker att det är 45 sekunder upp till täten.

Peter är utom sikte när “min” klunga når dalgången och både Stefan Stengård och jag är aktiva i att hålla igång ett samarbete. Tyvärr är det få andra som visar något större intresse att gå runt. Är framme och tar en del längre förningar men håller mig i skinnet och tar i lite lagom mycket.

Jag inser att folk sitter och spar energi till nästa rejäla utmaning, Bosse de StAntoninNobleVal (200 hm, 2.800 m, 7,1%), banans brantaste backe med lite längd.

Innan det är dags för den backen kommer ett fantastiskt fint parti där vägen slingrar fram efter bergssidan. Hinner njuta lite av vyerna – men bara lite.
2017-08-24 MastersVM Albi (99)

In med god fart i banans näst längsta backe (och brantaste). Lite samma scenario som i första långbacken, det körs på hårt i vänsterfilen och vi passerar hela tiden långsammare cyklister.
Någonstans här börjar det kännas som Vätternrundan, vi kör hela tiden om folk från tidigare startande klungor och i just det här partiet, visar det sig när vi efteråt summerar, så går “min” klunga om det som återstår av den tidigare täten i H50.

Är alltså med i tätklungan på VM efter ca 100 cyklade kilometer!

Problemet är att varken jag eller Stefan Stengård (som också gått med) inser det. Det ligger ingen ledarbil framför oss utan en motorcykel som om det vore en andra- eller tredje-klunga.

Vår H50-klunga blandas även upp med cyklister från tidigare startande klasser och det gör också att känslan inte är riktigt “VM-aktig”
Detta är egentligen det enda som är negativt med tävlingen, att H50 inte fick köra ostört så att säga.

Får gräva djupt efter krafterna mot slutet av backen men håller ihop det riktigt bra.
Upplever inte att det är någon attackcykling över huvud taget. Däremot hårt och jämnt tempo, ingen verkar ha riktigt kraft att gå loss.

Vätskan börjar bli ett bekymmer, startade med 1 liter vatten, 0,7 liter sportdryck och en liten flaska i ryggfickan. Nu när det är 30-40 km kvar så är allt utom delvis vattnet slut. Att lyckas fånga en flaska vid lagningarna visar sig vara ett rent lotteri.
Jag drar nitlotten hela tiden. Inget extra vatten alltså och det börjar bli varmt.
Trött är jag också – hänger och dinglar i slutet av klungan i några backar och klarar inte riktigt att avancera framåt till säkrare mark.

Det börjar komma dom klassiska negativa tankarna, “strunta i det här nu”, men va f…n kommer det en backe till – tar det aldrig slut” och så vidare.
Hänger i och höjdpunkterna är en klunk av det ransonerade vattnet, en sipp var 5:e kilometer är det som gäller.

Kommer mot slutet in på tempobanan och börjar känna igen mig, yes detta kommer att funka!
Jag har tillräckligt med krafter och bara några kilometer kvar.

Inne på racing-banan på sista kilometern så börjar det taktik-köras framme i täten, varför gör dom så tänker jag, men är för trött för att egentligen orka bry mig.
Gör en liten spurtrökare och går förbi Stefan precis på slutet.

Rullar in bland övriga cyklister och hittar några andra tidigare startande svenskar. “Hur långt efter tät-klungan var vi”, “har ni sett några andra svenskar före oss”? Ingen har sett några H50-klungor före vår klunga och vi börjar inse att vi kanske var först över linjen.

Kan det verkligen vara så att vi var med tätklungan hela vägen in i mål?

Medans vi grubblar på detta så blir det många besök framme vid borden med vätska. 7 halvliters flaskor med vatten och 5 stora glas med coca-cola går lätt ner, tydligen lite underskott på vätska ändå!!

Efter ett tag kommer det upp en preliminär resultatlista, letar efter mitt namn, 22:a bara 14 sek från segern och 4 sek från 3:e plats.
Det var alltså så att jag såg striden om sista podiumplatsen längst fram i klungan. Så nära, men jag inser att jag inte hade kraften att slåss längst fram den här gången.

Ändå känner jag mig så nöjd och stolt över min prestation den här dagen. I mål samtidigt med världens starkaste H50 cyklister av 350 startande på en stentuff 155 km lång bana i tryckande värme!
2017-08-24-mastersvm-albi-147.jpg

Linjeloppet på VM i Albi är min hittills starkaste och största cykel-upplevelse.
Både sugen på revansch på tempoloppet och att jag vill uppleva ett VM-linjelopp till gör att Masters VM i italienska Varese redan finns i min plan.

Ses i Italien!!

//Roger Claesson

Enduro World Series i Finale Ligure

14522289_549559185228842_1631522933_oFOTO: NIKLAS WALLNER

 

Årets sista, och för mig årets första, deltävling i Enduro World Series gick för två helger sedan i Finale Ligure i Italien. Jag fick en sen startplats en vecka innan tävling, och när kylan började krypa på här hemma, kunde jag inte motstå att ge de en chans och åkte ner.

Tävlingen började på torsdagen med två träningsdagar. Jag slogs snabbt av hur utmanande och fysiskt de kommer att bli. En EWS är kortare än de andra tävlingarna jag kört i sommar, att få träna på sträckorna innan tävling trissar upp farten rejält. Själva tävlingen är två dagar, första dagen är cirka 50km med 1500hm upp och ner, och tre stycken specialsträckor. Andra dagen är också 50km men med lite mer höjdmeter och fyra specialsträckor.

Båda dagarna startar nere från strandpromenaden, i Finale Ligure, med en 20km klättring upp i bergen. Lördagens första sträcka är helgen längsta och kanske den mest utmanande. Jag hittar ett bra flyt och orkar hålla uppe farten bättre än på träningen. Sista kilometern innan målet på sträckan tätnar publiken och i takt med att ljudet runt en ökar så kryper fingrarna omedvetet bort från bromshandtagen. På klättringen mot dagens andra sträcka märker jag dock att jag har fått en rejäl flat spot på bakfälgen. Får stanna och rikta upp hjulet så gott de går. Och eftersom hjulen, ramen och framgaffeln inte får bytas under tävlingen, så får jag köra vidare resten av helgen med guppande bakhjul. Alla dagens tre sträckor går bra och jag kommer i mål riktigt nöjd. Resultatet däremot, visar mitt placeringsmässigt sämsta världscupresultat…

Andra dagen består av fyra mer fysiska sträckor, vilket brukar passa mig. Publiken är än mer taggade och de står med startlistor och skriker ens namn efter en. Får mitt största jubel för helgen när jag går upp på framhjulet, med alldeles för hög fart, in i en switchback. Lyckligvis är de ett träd som fångar upp mig och inte någon i publiken. Resten av dagen går riktigt bra, jag klättrar upp 20placeringar och hamnar efter två dagar på 99:onde plats av närmare 300 startande. Till både nöje och förtret så slutar jag 1sekund bakom downhillegenden Steve Peat.

14733220_1705924299727938_8428385392935305216_n1FOTO: DAVID BILLINGS
14374413_1807683576110272_4632020171723112448_n1FOTO: OSKAR HJELLBAKK

 

Har haft en fantastisk säsong och är otroligt tacksam att kunna resa runt och cykla, träffa underbara människor och uppleva olika kulturer.

Tack till Velorapide och Östersunds cykelklubb som stöttat mig under året och självklart alla som ni som följt hemifrån!

Christoffer Brochs

http://www.instagram.com/christofferbrochs

 

Trans-Savoie, enduro i franska alperna

ts2

Med erfarenheterna jag fått från Trans-Provence i början av sommaren, så kände jag mig bra förberedd inför Trans-Savoie. Under de närmsta 6dagarna skulle jag tävla i enduro, på osedda stigar i Savoie distriktet i franska alperna. På race briefing kvällen innan första tävlingsdagen, betonar arrangören flera gånger att ta de försiktigt ut på första sträckan, den är tuff och ni har en lång och svettig vecka framför er. Och han lovade att några av oss kommer att krascha, första sträckan, första dagen.

Måndag morgon, jag ska lämna camp och bege mig mot dagens första tävlingssträcka. Jag ser mig omkring och slås av att jag är ensam kvar i camp. Alla andra har struntat i deras angivna starttid och redan begett sig mot första tävlingssträckan. Jag skrattar och slås av min svenska ”stå i kö och vänta på min tur” mentalitet. Efter lite ensamklättring och två liftar kommer jag fram till starten av första sträckan, 7,5km naturlig stig med 1200hm fallhöjdsmeter. Där står halva startfältet på 150 cyklister och väntar. Jag startar sist och lämnar en rejäl lucka för att slippa alltför många omkörningar. Jag tänker på kroppsposition, blicken och att bromsa på rätt ställe. Cykeln känns fantastisk och jag hittar bra alternativspår vid varje omkörning, så tappar ingen tid på det. Jag ser att vi är påväg ner i byn igen och tänker att de inte kan vara långt kvar till målet på sträckan. Då kommer en blöt klipphäll till en skarp högerkurva. Jag bromsar omkull och skrapar upp armbågen. Jag kommer upp på cykeln med vridet styre och tar mig ner sista kilometern, lite stelare än tidigare. När jag sitter och rengör såren, inser jag; “Welcome to the club, I´m one of those who crash on first stage, first day!”

Efter lite vård fysiskt och mentalt, så får jag starta sist även på andra sträckan. En liten besvikelse infinner sig, när jag får höra av startfunktionären att den bara kommer gå på maskinbyggda stigar inne i en bikepark. Jag blir inte på bättre humör, när jag halvvägs igenom sträckan ser en pil, på stigen bredvid den jag cyklar! Full broms, springa två kurvor upp och ser att den pilen som visade mig till höger har körts över och skulle visat mig rakt fram. Några fula ord, men inser att de är en del av att tävla på osedda stigar, där navigation är en del av tävlingsmomentet. Jag skull haft bättre uppsikt.

ts

Till tredje och fjärde sträckan är vi tillbaka på branta och exponerade singletracks. Inte ens klättringen på 100höjdmeter på sträcka fyra, kunde ta smilet ifrån mig. Vi kommer fram till lunchtältet och jag trycker i mig baguetten, som vi får varje dag. Men ger mig iväg snabbt för att slippa köra om samma personer på varje sträcka.

Femte sträckan för dagen, 5km och runt 600hm, sägs starta med några tekniska branter och små knixiga klättringar och avslutas med långa stenkistor. Jag är lite för taggad och lägger för mycket tryck på pedalerna samtidigt som jag växlar ner för en av de första knixiga klättringarna, kedjan går av! Någon ny kedja har jag inte med mig i ryggsäcken, så den måste jag plocka upp. Men att montera tillbaka tar för lång tid, så jag kör vidare utan kedja. Jag får jobba hårt med cykeln och pumpa upp fart, tills vi kommer ner till stenkistorna. -Där flyger cykeln fram, det går så tyst och fjädringen fungerar makalöst bra utan drivning.

Dagens sista och sjätte sträcka är kort men stigen består i princip endast av sten, i alla dess former. De gäller att titta långt fram och våga släppa på för att inte fastna i småhålorna mellan stenarna.

På kvällens middag ser jag preliminära resultat på sträckorna och jag tappade cirka 40sek på min felkörning på sträcka två. Men var näst snabbast av alla på sträcka fyra, med den stora klättringen. Och trots att jag fick köra stäcka fem utan kedja fick jag elfte bästa tid. Tankarna är många inför dag två, men man slår sig till bords på en ledig stol och får höra allas historier från dagen.

ts3

Efter 6 dagar med 8-10h i sadeln varje dag och cirka 30.000hm utförscykling, går vi i mål i Beaufort. Resten av veckan gick riktigt bra och jag vann seniorklassen med 10min och kom 5:a totalt, i proffsklassen.

Där trodde jag också att tävlingssäsongen var slut för i år. Men i veckan fick jag en startplats till sista deltävlingen i Enduro World Series, i Finale Ligure, Italien. Så nu är de dags att ladda om och utmana hela världseliten.

 

Följ mina äventyr på www.instagram.se/christofferbrochs

Hälsningar Christoffer Brochs

 

Ride the Park – 4h till förmån för Cancerfonden

Inledning

I lördags anordnas Ride the Park för första gången. Ett MTB-lopp med syfte är att samla in pengar till cancerfonden. Arrangör och initiativtagare är Magnus Rode tillsammans med Be Aktiv, www.beaktiv.se Loppet går ut på att köra så många varv som möjligt under fyra timmar. Banan är 5,2km och är lättåkt, däremot en hel del höjdmeter. Att banan är lättåkt är bra, en alldeles för tekniskt svår bana hade avskräckt många att vara med och det är inte syftet med ett välgörenhetslopp.

Anmälningsavgiften för solodeltagare är 300:- och då ingår tidtagning med chip och vätskestation. Ett väldigt fördelaktigt pris för ett lopp med chiptidtagning.

”Jag” i detta inlägg är Hans Lundkvist.

När jag fick höra om loppet var min första tanke ”äntligen ett mtb-lopp i trakten!” Först var det lite oklart var det skulle anordnas, att det tillslut landade på Frösö Park blev perfekt. Förutsättningarna finns där, marken, faciliteterna, parkeringsmöjligheter osv. Min andra tanke var ”jaha, nu är det alltså dags att köra mitt första mtb-lopp”. Jag har bara tävlat på landsväg tidigare, men tränar förhållandevis stor del med mtb och cyclocross.

När jag deltar på tävlingar så uppskattar jag om arrangören skapar mer än bara ett lopp med start och mål. Jag vill ha ett event, en inramning, en arena. Detta kanske låter jäääättekrångligt, men det är det inte. Ride the Park lyckas bra med detta. De spelar musik, en speaker uppdaterar publik och deltagare hur det går i loppet, en display visar hur många varv som den som just passerat har avverkat, varvning/målonråde är bra inramat, banan är tydligt uppmärkt och dagen till ära finns det några nya strava-segment som även är uppmärkta med skyltar.

Jag har deltagit i flera varvlopp i andra sporter och har även arrangerat flera varvlopp i skidalpinism. Jag gillar konceptet! Det kanske låter tråkigt, varv-på-varv-på-varv, MEN! Fördelarna är många: det är publikvänligt, alla går i mål samtidigt och det går att skapa aktiviteter runt loppet: testcenter, utställare, barnaktiviteter, matservering osv. Själva tävlingen blir en detalj i sammanhanget och vänner, anhöriga och publik kan förkovra sig i allt runt omkring.

2016-09-17-09-47-17

Arenan nedanför Frösö Park Hotell

2016-09-17-09-48-10

Velo Rapide var på plats

2016-09-17-09-48-03

De tre arrangörerna bakom vätskestationen

2016-09-17-09-48-18

Varvningsportalen

 

Själva loppet

Anders hämtar mig, vi lastar cyklar och åker mot Frösö Park. Nummerlapparna har vi hämtat kvällen innan på Velo Rapide. Nummerlappsutdelningen var en riktig höjdpunkt, blev en massa surr med deltagare samt att arrangören bjöd på ost och vin. Osten var nån slags permesan som kan vara bland det godaste jag ätit.

Nåväl, vi parkerar på Frösö Park och jag kör några varv på vägarna inne på området för att få igång benen. Märker att jag glömt cykeldatorn (för andra gången i år!) och min sambo Annika får åka ut med den. Jag har noll koll på motståndet, det kan ju dyka upp vem som helst. Känner igen många cyklister från trakten, men som jag aldrig tävlat mot tidigare. Nån påstår att jag är favorittippad och kommer vinna, jag säger att det får vi se om fyra timmar, jag tänker inte ta ut något i förskott. Jag har ett team som för dagen ska sköta min vätskelagning. De består av min mor, sambo och son. Kanske låter överseriöst med vätskelagning på ett välgörenhetslopp, men jag har inte tänkt att stanna för vätska utan vill köra non-stop. Är det race så är det race och lämna saker åt slumpen är inte min grej.

05

Mitt team

Starten går, jag går ut stenhårt. Får med mig Erik Albano, men jag är osäker på han kör i lag eller solo. Vi sätter upp ett alldeles för högt tempo, precis som jag vill ha de. Ungefär halvvägs på det första varvet får Erik problem med cykeln och måste stanna. Jag passerar varvning först av alla, ropar till mamma och Annika att jag gått ut lite för hårt och de bara skrattar.

02

Starten. Foto: Hasse Gustafsson

På andra varvet ser jag ett parti som jag missade att köra på det första varvet, nämligen en slalombana genom en massa björkar. MEEEEN! Nu kommer alla tro att jag fuskat och genat, får ont i magen, ingen gillar en ”fuskare”. Blir mentalt sänkt och blir osäker på hur jag ska agera, ska jag stanna eller köra på? Resonerar med mig själv och kommer fram till att arrangören säkert kan dra av 2-300m från mitt resultat. Beslutet gör att jag kan fortsätta. Slalombanan är lite rörig, jag ser bara en massa snitselband huller om buller och jag tappar mycket fart. Det hade kanske gått att spraya linjer längs banan, som de gör på alpina tävlingar?

04

Här kör jag slalombanan, den så kallade Gärdin & Persson-knixen. Foto: Hasse Gustafsson

Jimmy Edlund kommer ikapp mig på varv två, han har samma nummer som Erik Albano, jag konstaterar att de kör i ett lag. Tempot på varv två är fortfarande högt, jag kör tillsammans med ett lag om fyra personer som kör ett varv var i taget, lär ju inte hålla deras tempo i fyra timmar. Varvar tillsammans med Jimmy och får lucka direkt på varv tre, deras tredje cyklist kan inte hålla mitt tempo. Slalombanan flyter på från och med varv tre. Efter detta kör jag resten av loppet själv, varvar deltagare lite då och då, vissa flera gånger. Jag försöker att peppa och ropa ”hejja hejja!” varje gång jag passerar och får hejjarop tillbaka, kul! Mamma, Annika och Ludwig står vid varvning och hejjar på vid varje varv, langar vätska en gång i timmen. Varvningen är banans höjdpunkt, här får jag mental energi. Längs banan står det funktionärer som har koll på biltrafiken där vi korsar bilvägar. Funktionärerna hejjar på och applåderar varje gång jag passerar, snacka om mental pepp!

Mamma ger mig baktider till Fredrik Tackman som ligger närmast, efter två timmar ligger jag ca fem minuter före, känns bra, men långt ifrån säkert. Fredrik är riktigt stark och kan mala på i samma tempo länge, om jag börjar släppa kommer han garanterat ikapp. Jag får en dipp efter tre timmar, det går riktigt sakta uppför banans sista uppförsknix där jag varvar Anders för andra gången och meddelar att jag väggat, ”haha, jag märker det?” säger han när jag passerat honom…kanske inte var så schysst sagt av mig. Nu har även min pappa och några klasskompisar dykt upp för att hejja på, det ger energi!

När det börjar dra ihop sig till målgång får jag sista baktiden av mamma, ”tre minuter till Fredrik”. What! Han har tagit in två minuter, jag blir lite stressad, får krampkänning, men konstaterar att nu är det fokus som gäller. Lyckas trycka bra de sista varven och när fyra timmar är över kan jag konstatera att ingen passerat mig, inte ens lagen. Hör ingen signal från arrangören så jag går på min egen klocka, stannar och hänger upp min nummerlapp på en gren för mätning av distans. Hade varit mycket roligare att få avsluta det sista varvet, att få en målgång. Nu stod man i skogen och fick en känsla av tomhet. Vänder om och åker till målet, surrar med folk och konstaterat att detta var kul! Helena Enqvist vann damklassen, riktigt starkt när motstånd som multisportstjärnan Martina Höök var med som slutade tvåa. Läs Helenas blogg om loppet här.
Jag körde 84,24km med 1041hm. Helena Enqvist (vinnare dam) körde 75,29km och Juristbyrå (vinnande lag) körde 80,79km
Hela resultatet finns här.
Länk till min Strava-loggning finns här.

09

Bästa lag, Juristbyrån. Foto: Hasse Gustafsson

08

Bästa herr och dam. Jag och Helena Enqvist. Foto: Hasse Gustafsson

Efter avslutat lopp så får jag reda på att det var fler än jag som körde fel på första varvet, då kändes det bättre. Mamma förklarar att den baktid jag fick till Fredrik om tre minuter var det tid som jag hade fram till honom, vilket gjorde att han var ca tolv minuter bakom mig, så kan det gå. Vi som vann respektive klass, herr/dam/lag, fick dela på att skänka pengarna till Cancerfonden i våra namn, 3450:- per segrare. Det var riktigt fint gjort. Det fanns även riktigt fina utlottningspriser, jag vann inget i vanligt ordning.

Sammanfattning

För att sammanfatta dagen tycker jag att det blev ett riktigt bra arrangemang. För att nämna en förbättringspotential så vill jag gå i mål och inte avsluta ute på banan, mina vänner och familj hade även önskat detta. Lite synd att fler inte var med, saknade väldigt många från ÖCK, Östersund Triathlon och STORM. Nästa gång kanske?

Det finns många bilder från dagen som Hasse Gustafsson fotat. Han deltog inte pga skada, men kutade runt banan och tog snygga bilder istället. Det uppskattas verkligen, det var länge sen jag var med om så många bra bilder på alla deltagare! Bilderna finns här (kanske kräver facebook-inlogg)

Nu håller jag tummarna för att loppet blir av nästa år igen!

 

Semester i Lugano

Är på semester (läs träningsläger) i Lugano.

Dag 1.
Testade deras motsvarighet till vår egna ”Brunfloviken” idag. Lite längre, närmre sjön, men mycket vackert. 50 km runt halva Lago di Lugano med många möten av glada cyklister. Under turen åker man in i Italien som ligger på andra sidan sjön. Hoppas hinna med någon stigning med. Återkommer om det blir så.
Dag 2.
Återkommer här, började på ”Brunfloviken” idag men hade kikat på kartan och hittat en avstickare som hade många serpor, vilket brukar betyda uppför. Uppför blev det i 7 km. Med mina 58 mil i benen denna sommar och 34×25 på lånehojjen blev det tungt. Väl uppe rullade jag ner på andra sidan i 4 km. Minst lika snyggt så jag vände upp igen vid botten. Har en hat/kärlek till stigningar. Jag blir ju alltid sugen att köra uppför ända tills jag är i stigningen. Vände tillbaka närmsta vägen hem med svansen mellan benen. Skrapade ihop 972 hm idag och tänkte på hårdingen Fredrik Tackman (vilken hjälte) på vägen hem.
Dag 3.
Tog cykeln till familjen som var på bad idag. Körde uppför berget där vi bor som uppvärmning inför stigningen till badet. Behöver inte åka långt för att få åka uppför tydligen:) Blev 1044 hm på 37 km så det var lämpligt att hoppa i poolen väl där uppe.
Ett riktigt bra ställe för den som gillar att cykla. Tydligen bra för MTB med. Hoppas återvända hit någon gång.
Flög till Milano och hyrde bil där, drygt 1 timme till Lugano. På vägen ligger Como där pizzan är godare och billigare 😉
Kör hårt
Jens Tirén
Bilder, klicka för större:

Trans-Provence.. tävling, äventyr eller galenskap?

TP16 irmo keizerfoto: Irmo Keizer

 

Femte dagen, klättringen på 1000hm från campen går oförskämt lätt och humöret är på topp när vi för första gången för veckan skymtar medelhavet mellan bergstopparna. Efter 23km är vi framme vid första tävlingssträckan. Jag har lyckats bryta sönder min kedjestyrare under klättringen. Men pusslar ihop delarna med en tub snabblim och gör mig redo. Sänker lufttrycket i däcken, nervös pinkar och läser varningarna för sträckan. Katy startar tidtagningen åt mig, stigen traverserar snabbt utför med stora lösa stenar som lätt kan skicka framhjulet utanför ideal spåret. Stigen viker neråt genom några switchbacks och man märker hur den svala luften på toppen börjar bytas mot en tryckande värme och att höjdskillnaden slår lock för öronen. Halvvägs in på sträckan kommer en klättring på 50höjdmeter. Mjölksyran pumpar i benen medans jag försöker slappna av i armarna och tänker på varningen ”Moderate exposure to the left after climb”. Under veckan har man fått lära sig att om de finns en varning om exponering mot fall, så finns de inget utrymme för misstag. Jag tar mig imål på sträckan men känner mig överhettad. En kort klättring till andra sträckan och jag vill bara komma iväg så jag slarvar med att kolla höjdprofilen på kartan. 4km svagt utför med några platta partier, innebär hög fart och nästan konstant stå upp och trampa i 10min. Jag kraschar fyra gånger men tar mig imål med endast skrapsår. Härifrån ska vi bara rulla ner till feed station, men i +41grader måste jag lägga mig i skuggan under ett träd innan jag fortsätter…

max_SNeedham_MavicTP2016_Day6_55foto: Sam Needham

 

Trans-Provence är en 6dagars endurotävling mellan Embrun och Menton, i franska alperna. Vi cyklar, och bär cyklar, uppför bergen och tävlar blint utför. Kvällen innan delas en karta ut över morgondagens etapp med kort beskrivning över transport- och tävlingsträckorna. I varje stigkorsning finns en pil, men de krävs en viss del navigation och uppmärksamhet. Under 6dagar ska vi cykla 270km, 18000hm uför och 9200hm uppför. De finns 80stycken platser som fördelas mellan proffsen och oss amatörer som lyckas övertyga arrangören att vi kan ta oss helskinnade igenom tävlingsveckan. Jag, Christoffer Brochs, har nyss kommit tillbaka hem till Östersund efter att ha cyklat in på en 3:e plats i amatörklassen och en 14:e plats totalt.

Första dagen inleddes med 1500hm klättring och pölsande genom 50cm nysnö. Jag stod på toppen av ett berg, 19:e juni i franska alperna och de kändes som februari hemma på frösöberget, minus dubbdäck. Men jag stämpla in och gled iväg genom snön på veckans första tävlingsträcka. Tillbaka i tältlägret efter 7h på cykeln så var de flesta pigga, glada och delar med sig av sina med- och motgångar från dagen. Andra dagen kännde jag mig mer bekväm med tävlingsformen och efter tävlningssträckor som förvandlats till en bäck, fått korsat forsar med glaciärvatten, släpat cykeln uppför branter som mer liknar klätterväggar med mera, så vinner jag dagen i amatörklassen. Veckan fortskrider och man slutar bli skrämd om stigen bakom nästa kurva är halvt bortspolad eller att de ligger ett fällt träd i brösthöjd. De blir en härlig gemenskap och alla hjälper alla att ta hand om varandra och varandras cyklar. Oavsett om de handlar om hen som ligger 5sekunder före dig i totalen eller hen som punkat och ligger sist. Känslan från första dagen i snö till att 6dagar senare hoppa i medelhavet och få kliva upp på pallen är obeskrivlig.

13499439_10156997999740109_1451071376_ofoto: Anders Klem
13523656_10156995774250307_1262566341_ofoto: Tobias Liljeroth

 

Nu blir de träning på hemmaplan och i slutet av augusti åker jag ner till Frankrike igen för att köra Trans-Savoie, ännu en 6dagars enduro- tävling/äventyr/galenskap.

Vill du följa mig fram till dess finns jag på instagram @christofferbrochs