Trans-Savoie, enduro i franska alperna

ts2

Med erfarenheterna jag fått från Trans-Provence i början av sommaren, så kände jag mig bra förberedd inför Trans-Savoie. Under de närmsta 6dagarna skulle jag tävla i enduro, på osedda stigar i Savoie distriktet i franska alperna. På race briefing kvällen innan första tävlingsdagen, betonar arrangören flera gånger att ta de försiktigt ut på första sträckan, den är tuff och ni har en lång och svettig vecka framför er. Och han lovade att några av oss kommer att krascha, första sträckan, första dagen.

Måndag morgon, jag ska lämna camp och bege mig mot dagens första tävlingssträcka. Jag ser mig omkring och slås av att jag är ensam kvar i camp. Alla andra har struntat i deras angivna starttid och redan begett sig mot första tävlingssträckan. Jag skrattar och slås av min svenska ”stå i kö och vänta på min tur” mentalitet. Efter lite ensamklättring och två liftar kommer jag fram till starten av första sträckan, 7,5km naturlig stig med 1200hm fallhöjdsmeter. Där står halva startfältet på 150 cyklister och väntar. Jag startar sist och lämnar en rejäl lucka för att slippa alltför många omkörningar. Jag tänker på kroppsposition, blicken och att bromsa på rätt ställe. Cykeln känns fantastisk och jag hittar bra alternativspår vid varje omkörning, så tappar ingen tid på det. Jag ser att vi är påväg ner i byn igen och tänker att de inte kan vara långt kvar till målet på sträckan. Då kommer en blöt klipphäll till en skarp högerkurva. Jag bromsar omkull och skrapar upp armbågen. Jag kommer upp på cykeln med vridet styre och tar mig ner sista kilometern, lite stelare än tidigare. När jag sitter och rengör såren, inser jag; “Welcome to the club, I´m one of those who crash on first stage, first day!”

Efter lite vård fysiskt och mentalt, så får jag starta sist även på andra sträckan. En liten besvikelse infinner sig, när jag får höra av startfunktionären att den bara kommer gå på maskinbyggda stigar inne i en bikepark. Jag blir inte på bättre humör, när jag halvvägs igenom sträckan ser en pil, på stigen bredvid den jag cyklar! Full broms, springa två kurvor upp och ser att den pilen som visade mig till höger har körts över och skulle visat mig rakt fram. Några fula ord, men inser att de är en del av att tävla på osedda stigar, där navigation är en del av tävlingsmomentet. Jag skull haft bättre uppsikt.

ts

Till tredje och fjärde sträckan är vi tillbaka på branta och exponerade singletracks. Inte ens klättringen på 100höjdmeter på sträcka fyra, kunde ta smilet ifrån mig. Vi kommer fram till lunchtältet och jag trycker i mig baguetten, som vi får varje dag. Men ger mig iväg snabbt för att slippa köra om samma personer på varje sträcka.

Femte sträckan för dagen, 5km och runt 600hm, sägs starta med några tekniska branter och små knixiga klättringar och avslutas med långa stenkistor. Jag är lite för taggad och lägger för mycket tryck på pedalerna samtidigt som jag växlar ner för en av de första knixiga klättringarna, kedjan går av! Någon ny kedja har jag inte med mig i ryggsäcken, så den måste jag plocka upp. Men att montera tillbaka tar för lång tid, så jag kör vidare utan kedja. Jag får jobba hårt med cykeln och pumpa upp fart, tills vi kommer ner till stenkistorna. -Där flyger cykeln fram, det går så tyst och fjädringen fungerar makalöst bra utan drivning.

Dagens sista och sjätte sträcka är kort men stigen består i princip endast av sten, i alla dess former. De gäller att titta långt fram och våga släppa på för att inte fastna i småhålorna mellan stenarna.

På kvällens middag ser jag preliminära resultat på sträckorna och jag tappade cirka 40sek på min felkörning på sträcka två. Men var näst snabbast av alla på sträcka fyra, med den stora klättringen. Och trots att jag fick köra stäcka fem utan kedja fick jag elfte bästa tid. Tankarna är många inför dag två, men man slår sig till bords på en ledig stol och får höra allas historier från dagen.

ts3

Efter 6 dagar med 8-10h i sadeln varje dag och cirka 30.000hm utförscykling, går vi i mål i Beaufort. Resten av veckan gick riktigt bra och jag vann seniorklassen med 10min och kom 5:a totalt, i proffsklassen.

Där trodde jag också att tävlingssäsongen var slut för i år. Men i veckan fick jag en startplats till sista deltävlingen i Enduro World Series, i Finale Ligure, Italien. Så nu är de dags att ladda om och utmana hela världseliten.

 

Följ mina äventyr på www.instagram.se/christofferbrochs

Hälsningar Christoffer Brochs

 

Ride the Park – 4h till förmån för Cancerfonden

Inledning

I lördags anordnas Ride the Park för första gången. Ett MTB-lopp med syfte är att samla in pengar till cancerfonden. Arrangör och initiativtagare är Magnus Rode tillsammans med Be Aktiv, www.beaktiv.se Loppet går ut på att köra så många varv som möjligt under fyra timmar. Banan är 5,2km och är lättåkt, däremot en hel del höjdmeter. Att banan är lättåkt är bra, en alldeles för tekniskt svår bana hade avskräckt många att vara med och det är inte syftet med ett välgörenhetslopp.

Anmälningsavgiften för solodeltagare är 300:- och då ingår tidtagning med chip och vätskestation. Ett väldigt fördelaktigt pris för ett lopp med chiptidtagning.

”Jag” i detta inlägg är Hans Lundkvist.

När jag fick höra om loppet var min första tanke ”äntligen ett mtb-lopp i trakten!” Först var det lite oklart var det skulle anordnas, att det tillslut landade på Frösö Park blev perfekt. Förutsättningarna finns där, marken, faciliteterna, parkeringsmöjligheter osv. Min andra tanke var ”jaha, nu är det alltså dags att köra mitt första mtb-lopp”. Jag har bara tävlat på landsväg tidigare, men tränar förhållandevis stor del med mtb och cyclocross.

När jag deltar på tävlingar så uppskattar jag om arrangören skapar mer än bara ett lopp med start och mål. Jag vill ha ett event, en inramning, en arena. Detta kanske låter jäääättekrångligt, men det är det inte. Ride the Park lyckas bra med detta. De spelar musik, en speaker uppdaterar publik och deltagare hur det går i loppet, en display visar hur många varv som den som just passerat har avverkat, varvning/målonråde är bra inramat, banan är tydligt uppmärkt och dagen till ära finns det några nya strava-segment som även är uppmärkta med skyltar.

Jag har deltagit i flera varvlopp i andra sporter och har även arrangerat flera varvlopp i skidalpinism. Jag gillar konceptet! Det kanske låter tråkigt, varv-på-varv-på-varv, MEN! Fördelarna är många: det är publikvänligt, alla går i mål samtidigt och det går att skapa aktiviteter runt loppet: testcenter, utställare, barnaktiviteter, matservering osv. Själva tävlingen blir en detalj i sammanhanget och vänner, anhöriga och publik kan förkovra sig i allt runt omkring.

2016-09-17-09-47-17

Arenan nedanför Frösö Park Hotell

2016-09-17-09-48-10

Velo Rapide var på plats

2016-09-17-09-48-03

De tre arrangörerna bakom vätskestationen

2016-09-17-09-48-18

Varvningsportalen

 

Själva loppet

Anders hämtar mig, vi lastar cyklar och åker mot Frösö Park. Nummerlapparna har vi hämtat kvällen innan på Velo Rapide. Nummerlappsutdelningen var en riktig höjdpunkt, blev en massa surr med deltagare samt att arrangören bjöd på ost och vin. Osten var nån slags permesan som kan vara bland det godaste jag ätit.

Nåväl, vi parkerar på Frösö Park och jag kör några varv på vägarna inne på området för att få igång benen. Märker att jag glömt cykeldatorn (för andra gången i år!) och min sambo Annika får åka ut med den. Jag har noll koll på motståndet, det kan ju dyka upp vem som helst. Känner igen många cyklister från trakten, men som jag aldrig tävlat mot tidigare. Nån påstår att jag är favorittippad och kommer vinna, jag säger att det får vi se om fyra timmar, jag tänker inte ta ut något i förskott. Jag har ett team som för dagen ska sköta min vätskelagning. De består av min mor, sambo och son. Kanske låter överseriöst med vätskelagning på ett välgörenhetslopp, men jag har inte tänkt att stanna för vätska utan vill köra non-stop. Är det race så är det race och lämna saker åt slumpen är inte min grej.

05

Mitt team

Starten går, jag går ut stenhårt. Får med mig Erik Albano, men jag är osäker på han kör i lag eller solo. Vi sätter upp ett alldeles för högt tempo, precis som jag vill ha de. Ungefär halvvägs på det första varvet får Erik problem med cykeln och måste stanna. Jag passerar varvning först av alla, ropar till mamma och Annika att jag gått ut lite för hårt och de bara skrattar.

02

Starten. Foto: Hasse Gustafsson

På andra varvet ser jag ett parti som jag missade att köra på det första varvet, nämligen en slalombana genom en massa björkar. MEEEEN! Nu kommer alla tro att jag fuskat och genat, får ont i magen, ingen gillar en ”fuskare”. Blir mentalt sänkt och blir osäker på hur jag ska agera, ska jag stanna eller köra på? Resonerar med mig själv och kommer fram till att arrangören säkert kan dra av 2-300m från mitt resultat. Beslutet gör att jag kan fortsätta. Slalombanan är lite rörig, jag ser bara en massa snitselband huller om buller och jag tappar mycket fart. Det hade kanske gått att spraya linjer längs banan, som de gör på alpina tävlingar?

04

Här kör jag slalombanan, den så kallade Gärdin & Persson-knixen. Foto: Hasse Gustafsson

Jimmy Edlund kommer ikapp mig på varv två, han har samma nummer som Erik Albano, jag konstaterar att de kör i ett lag. Tempot på varv två är fortfarande högt, jag kör tillsammans med ett lag om fyra personer som kör ett varv var i taget, lär ju inte hålla deras tempo i fyra timmar. Varvar tillsammans med Jimmy och får lucka direkt på varv tre, deras tredje cyklist kan inte hålla mitt tempo. Slalombanan flyter på från och med varv tre. Efter detta kör jag resten av loppet själv, varvar deltagare lite då och då, vissa flera gånger. Jag försöker att peppa och ropa ”hejja hejja!” varje gång jag passerar och får hejjarop tillbaka, kul! Mamma, Annika och Ludwig står vid varvning och hejjar på vid varje varv, langar vätska en gång i timmen. Varvningen är banans höjdpunkt, här får jag mental energi. Längs banan står det funktionärer som har koll på biltrafiken där vi korsar bilvägar. Funktionärerna hejjar på och applåderar varje gång jag passerar, snacka om mental pepp!

Mamma ger mig baktider till Fredrik Tackman som ligger närmast, efter två timmar ligger jag ca fem minuter före, känns bra, men långt ifrån säkert. Fredrik är riktigt stark och kan mala på i samma tempo länge, om jag börjar släppa kommer han garanterat ikapp. Jag får en dipp efter tre timmar, det går riktigt sakta uppför banans sista uppförsknix där jag varvar Anders för andra gången och meddelar att jag väggat, ”haha, jag märker det?” säger han när jag passerat honom…kanske inte var så schysst sagt av mig. Nu har även min pappa och några klasskompisar dykt upp för att hejja på, det ger energi!

När det börjar dra ihop sig till målgång får jag sista baktiden av mamma, ”tre minuter till Fredrik”. What! Han har tagit in två minuter, jag blir lite stressad, får krampkänning, men konstaterar att nu är det fokus som gäller. Lyckas trycka bra de sista varven och när fyra timmar är över kan jag konstatera att ingen passerat mig, inte ens lagen. Hör ingen signal från arrangören så jag går på min egen klocka, stannar och hänger upp min nummerlapp på en gren för mätning av distans. Hade varit mycket roligare att få avsluta det sista varvet, att få en målgång. Nu stod man i skogen och fick en känsla av tomhet. Vänder om och åker till målet, surrar med folk och konstaterat att detta var kul! Helena Enqvist vann damklassen, riktigt starkt när motstånd som multisportstjärnan Martina Höök var med som slutade tvåa. Läs Helenas blogg om loppet här.
Jag körde 84,24km med 1041hm. Helena Enqvist (vinnare dam) körde 75,29km och Juristbyrå (vinnande lag) körde 80,79km
Hela resultatet finns här.
Länk till min Strava-loggning finns här.

09

Bästa lag, Juristbyrån. Foto: Hasse Gustafsson

08

Bästa herr och dam. Jag och Helena Enqvist. Foto: Hasse Gustafsson

Efter avslutat lopp så får jag reda på att det var fler än jag som körde fel på första varvet, då kändes det bättre. Mamma förklarar att den baktid jag fick till Fredrik om tre minuter var det tid som jag hade fram till honom, vilket gjorde att han var ca tolv minuter bakom mig, så kan det gå. Vi som vann respektive klass, herr/dam/lag, fick dela på att skänka pengarna till Cancerfonden i våra namn, 3450:- per segrare. Det var riktigt fint gjort. Det fanns även riktigt fina utlottningspriser, jag vann inget i vanligt ordning.

Sammanfattning

För att sammanfatta dagen tycker jag att det blev ett riktigt bra arrangemang. För att nämna en förbättringspotential så vill jag gå i mål och inte avsluta ute på banan, mina vänner och familj hade även önskat detta. Lite synd att fler inte var med, saknade väldigt många från ÖCK, Östersund Triathlon och STORM. Nästa gång kanske?

Det finns många bilder från dagen som Hasse Gustafsson fotat. Han deltog inte pga skada, men kutade runt banan och tog snygga bilder istället. Det uppskattas verkligen, det var länge sen jag var med om så många bra bilder på alla deltagare! Bilderna finns här (kanske kräver facebook-inlogg)

Nu håller jag tummarna för att loppet blir av nästa år igen!