Trans-Provence – andra chansen

SNeedham_TP2017_Day2_18Foto: Sam Needham

 

“This is what mountain biking is all about. Adventuring in the unknown. Not knowing what you’re racing. Riding with everyone and having fun. This is what it is all about.”         

I somras fick jag chans att ytterligare en gång cykla Trans-Provence. TP är en 6dagars endurotävling i franska alperna, där vi cyklar allt blint. Tävlingsorganisationen bygger upp nya tältläger varje natt, dit man anländer efter 8-10h på cykeln, varje dag, i 6 dagar.

Första dagen startade tidigt med över tre timmar klättring på grusvägar och stigar, varav en timme så brant att man får lägga upp cykeln på axlarna och gå/klättra. Uppe på starten av första sträckan, på en bergskam 2600möh, ligger en del snöfläckar kvar. Ifjol var jag skräckslagen vid det här laget! Men i år kände jag mig bekvämare med naturen och jag läser in kartan över sträckan en sista gång innan jag ger mig av. Sträckan följer en bergsvägg, som till stor del består av lösa stenar, som trampats till någon form av stig. Framhjulet släpper i en av de första kurvorna och jag hasar ner några meter. Men jag håller mig på cykeln och kan klättra upp till ”stigen” igen. Efter tre andra sträckor, korsandes glaciärforsar och kammar man vill krypa över, rullar jag in mot camp. Får en öl, faller ner på massagebänken och njuter av att vara tillbaka i detta vackra land och galna stigar.

En av de stora upplevelserna med TP är att vi förflyttar oss varje dag och landskapet och stigarna förändras allt eftersom. Från bergskammar till öppna gräslandskap, till röd sandsten och betonglik jord format till närmast en naturlig bergochdalbana. Även skillnaden mellan norr och sydsidan på ett berg kan få en att tappa hakan. Att alla, amatörer, proffs och organisationen, cyklar och delar minnen, från en vecka ihop. Och tänk er glädjen att under femte dagen se skymtar av medelhavet mellan bergstopparna. De är landskapen och alla härliga människor man får umgås med dygnet runt i en vecka som fastnar i minnet.

TP17_Day6_SvenMartin_O5A4038(1)Foto: Sven Martin

 

Men åter till racingen. Att tävla nerför exponerade stigar där man inte vet vad som finns bakom nästa krön eller kurva uppfattas i min mors ögon som väldigt dumt… och de är helt riktigt. Men TP är ingen tävling för de våghalsiga. Dom kraschar tyvärr snabbt ur tävlingen. Att ta sig igenom i tävlingsfart, kräver 100% närvaro och lika mycket självtillit av vad du kan göra med en cykel.

Camp för tredje natten ligger på nästan 1700möh och på fjärde dagen är vi på stigar långt bort från civilisation och ett landskap med få möjligheter för en helikopter att landa för att hjälpa eventuella skadade. Första sträckan för dagen är 6km och 800hm utför. Halvvägs igenom sträckan hörs ett poff. I stunden känns de som världen går under. Men några sekunder senare är tankarna tillbaka på att hålla cykeln upprätt sista kilometrarna utför en lös sandstig. Efter målet på sträckan kan jag sticka tre fingrar igenom hålet i bakdäcket. Jag lyckas ”laga” hålet med en tom gelförpackning och drar armerad tejp ett par varv runt både däck och fälg. Trampar vidare till sträcka två, som är kort och brant. Däcket håller och jag kan byta till ett nytt vid lunchdepån. I snitt är varje dag 1500hm klättring och 3000hm utför. Och med samma tur som förra året, så låg temperaturen runt +30grader med sol under hela veckan.

Efter sex dagar går vi i mål på strandpromenaden i Menton. Jag vann amatörklassen och kom på en 8:e plats i totala sammandraget. Något som jag i år visualiserat att jag ville göra. Men 2015 när jag köpte min första heldämpade cykel, kunde jag inte ens föreställa mig, att skulle jag? Så jag vill tacka alla som trott och hjälpt mig på vägen hit!

SNeedham_TP2017_Day6__70Foto: Sam Needham
IMG_8109Foto: Anders Hereid

 

Upplevelser är svåra att förklara i text, men ta tre minuter och titta på videon för dag tre!

…och föresten, info om anmälan till 2018 års upplaga av Trans-Provence släpps 9:e November, på trans-provence.com. Så håll utkik om du blivit sugen på äventyr!

 

Fler bilder finns även på Instagram @ChristofferBrochs

 

Enduro World Series i Finale Ligure

14522289_549559185228842_1631522933_oFOTO: NIKLAS WALLNER

 

Årets sista, och för mig årets första, deltävling i Enduro World Series gick för två helger sedan i Finale Ligure i Italien. Jag fick en sen startplats en vecka innan tävling, och när kylan började krypa på här hemma, kunde jag inte motstå att ge de en chans och åkte ner.

Tävlingen började på torsdagen med två träningsdagar. Jag slogs snabbt av hur utmanande och fysiskt de kommer att bli. En EWS är kortare än de andra tävlingarna jag kört i sommar, att få träna på sträckorna innan tävling trissar upp farten rejält. Själva tävlingen är två dagar, första dagen är cirka 50km med 1500hm upp och ner, och tre stycken specialsträckor. Andra dagen är också 50km men med lite mer höjdmeter och fyra specialsträckor.

Båda dagarna startar nere från strandpromenaden, i Finale Ligure, med en 20km klättring upp i bergen. Lördagens första sträcka är helgen längsta och kanske den mest utmanande. Jag hittar ett bra flyt och orkar hålla uppe farten bättre än på träningen. Sista kilometern innan målet på sträckan tätnar publiken och i takt med att ljudet runt en ökar så kryper fingrarna omedvetet bort från bromshandtagen. På klättringen mot dagens andra sträcka märker jag dock att jag har fått en rejäl flat spot på bakfälgen. Får stanna och rikta upp hjulet så gott de går. Och eftersom hjulen, ramen och framgaffeln inte får bytas under tävlingen, så får jag köra vidare resten av helgen med guppande bakhjul. Alla dagens tre sträckor går bra och jag kommer i mål riktigt nöjd. Resultatet däremot, visar mitt placeringsmässigt sämsta världscupresultat…

Andra dagen består av fyra mer fysiska sträckor, vilket brukar passa mig. Publiken är än mer taggade och de står med startlistor och skriker ens namn efter en. Får mitt största jubel för helgen när jag går upp på framhjulet, med alldeles för hög fart, in i en switchback. Lyckligvis är de ett träd som fångar upp mig och inte någon i publiken. Resten av dagen går riktigt bra, jag klättrar upp 20placeringar och hamnar efter två dagar på 99:onde plats av närmare 300 startande. Till både nöje och förtret så slutar jag 1sekund bakom downhillegenden Steve Peat.

14733220_1705924299727938_8428385392935305216_n1FOTO: DAVID BILLINGS
14374413_1807683576110272_4632020171723112448_n1FOTO: OSKAR HJELLBAKK

 

Har haft en fantastisk säsong och är otroligt tacksam att kunna resa runt och cykla, träffa underbara människor och uppleva olika kulturer.

Tack till Velorapide och Östersunds cykelklubb som stöttat mig under året och självklart alla som ni som följt hemifrån!

Christoffer Brochs

http://www.instagram.com/christofferbrochs

 

Trans-Savoie, enduro i franska alperna

ts2

Med erfarenheterna jag fått från Trans-Provence i början av sommaren, så kände jag mig bra förberedd inför Trans-Savoie. Under de närmsta 6dagarna skulle jag tävla i enduro, på osedda stigar i Savoie distriktet i franska alperna. På race briefing kvällen innan första tävlingsdagen, betonar arrangören flera gånger att ta de försiktigt ut på första sträckan, den är tuff och ni har en lång och svettig vecka framför er. Och han lovade att några av oss kommer att krascha, första sträckan, första dagen.

Måndag morgon, jag ska lämna camp och bege mig mot dagens första tävlingssträcka. Jag ser mig omkring och slås av att jag är ensam kvar i camp. Alla andra har struntat i deras angivna starttid och redan begett sig mot första tävlingssträckan. Jag skrattar och slås av min svenska ”stå i kö och vänta på min tur” mentalitet. Efter lite ensamklättring och två liftar kommer jag fram till starten av första sträckan, 7,5km naturlig stig med 1200hm fallhöjdsmeter. Där står halva startfältet på 150 cyklister och väntar. Jag startar sist och lämnar en rejäl lucka för att slippa alltför många omkörningar. Jag tänker på kroppsposition, blicken och att bromsa på rätt ställe. Cykeln känns fantastisk och jag hittar bra alternativspår vid varje omkörning, så tappar ingen tid på det. Jag ser att vi är påväg ner i byn igen och tänker att de inte kan vara långt kvar till målet på sträckan. Då kommer en blöt klipphäll till en skarp högerkurva. Jag bromsar omkull och skrapar upp armbågen. Jag kommer upp på cykeln med vridet styre och tar mig ner sista kilometern, lite stelare än tidigare. När jag sitter och rengör såren, inser jag; “Welcome to the club, I´m one of those who crash on first stage, first day!”

Efter lite vård fysiskt och mentalt, så får jag starta sist även på andra sträckan. En liten besvikelse infinner sig, när jag får höra av startfunktionären att den bara kommer gå på maskinbyggda stigar inne i en bikepark. Jag blir inte på bättre humör, när jag halvvägs igenom sträckan ser en pil, på stigen bredvid den jag cyklar! Full broms, springa två kurvor upp och ser att den pilen som visade mig till höger har körts över och skulle visat mig rakt fram. Några fula ord, men inser att de är en del av att tävla på osedda stigar, där navigation är en del av tävlingsmomentet. Jag skull haft bättre uppsikt.

ts

Till tredje och fjärde sträckan är vi tillbaka på branta och exponerade singletracks. Inte ens klättringen på 100höjdmeter på sträcka fyra, kunde ta smilet ifrån mig. Vi kommer fram till lunchtältet och jag trycker i mig baguetten, som vi får varje dag. Men ger mig iväg snabbt för att slippa köra om samma personer på varje sträcka.

Femte sträckan för dagen, 5km och runt 600hm, sägs starta med några tekniska branter och små knixiga klättringar och avslutas med långa stenkistor. Jag är lite för taggad och lägger för mycket tryck på pedalerna samtidigt som jag växlar ner för en av de första knixiga klättringarna, kedjan går av! Någon ny kedja har jag inte med mig i ryggsäcken, så den måste jag plocka upp. Men att montera tillbaka tar för lång tid, så jag kör vidare utan kedja. Jag får jobba hårt med cykeln och pumpa upp fart, tills vi kommer ner till stenkistorna. -Där flyger cykeln fram, det går så tyst och fjädringen fungerar makalöst bra utan drivning.

Dagens sista och sjätte sträcka är kort men stigen består i princip endast av sten, i alla dess former. De gäller att titta långt fram och våga släppa på för att inte fastna i småhålorna mellan stenarna.

På kvällens middag ser jag preliminära resultat på sträckorna och jag tappade cirka 40sek på min felkörning på sträcka två. Men var näst snabbast av alla på sträcka fyra, med den stora klättringen. Och trots att jag fick köra stäcka fem utan kedja fick jag elfte bästa tid. Tankarna är många inför dag två, men man slår sig till bords på en ledig stol och får höra allas historier från dagen.

ts3

Efter 6 dagar med 8-10h i sadeln varje dag och cirka 30.000hm utförscykling, går vi i mål i Beaufort. Resten av veckan gick riktigt bra och jag vann seniorklassen med 10min och kom 5:a totalt, i proffsklassen.

Där trodde jag också att tävlingssäsongen var slut för i år. Men i veckan fick jag en startplats till sista deltävlingen i Enduro World Series, i Finale Ligure, Italien. Så nu är de dags att ladda om och utmana hela världseliten.

 

Följ mina äventyr på www.instagram.se/christofferbrochs

Hälsningar Christoffer Brochs

 

Trans-Provence.. tävling, äventyr eller galenskap?

TP16 irmo keizerfoto: Irmo Keizer

 

Femte dagen, klättringen på 1000hm från campen går oförskämt lätt och humöret är på topp när vi för första gången för veckan skymtar medelhavet mellan bergstopparna. Efter 23km är vi framme vid första tävlingssträckan. Jag har lyckats bryta sönder min kedjestyrare under klättringen. Men pusslar ihop delarna med en tub snabblim och gör mig redo. Sänker lufttrycket i däcken, nervös pinkar och läser varningarna för sträckan. Katy startar tidtagningen åt mig, stigen traverserar snabbt utför med stora lösa stenar som lätt kan skicka framhjulet utanför ideal spåret. Stigen viker neråt genom några switchbacks och man märker hur den svala luften på toppen börjar bytas mot en tryckande värme och att höjdskillnaden slår lock för öronen. Halvvägs in på sträckan kommer en klättring på 50höjdmeter. Mjölksyran pumpar i benen medans jag försöker slappna av i armarna och tänker på varningen ”Moderate exposure to the left after climb”. Under veckan har man fått lära sig att om de finns en varning om exponering mot fall, så finns de inget utrymme för misstag. Jag tar mig imål på sträckan men känner mig överhettad. En kort klättring till andra sträckan och jag vill bara komma iväg så jag slarvar med att kolla höjdprofilen på kartan. 4km svagt utför med några platta partier, innebär hög fart och nästan konstant stå upp och trampa i 10min. Jag kraschar fyra gånger men tar mig imål med endast skrapsår. Härifrån ska vi bara rulla ner till feed station, men i +41grader måste jag lägga mig i skuggan under ett träd innan jag fortsätter…

max_SNeedham_MavicTP2016_Day6_55foto: Sam Needham

 

Trans-Provence är en 6dagars endurotävling mellan Embrun och Menton, i franska alperna. Vi cyklar, och bär cyklar, uppför bergen och tävlar blint utför. Kvällen innan delas en karta ut över morgondagens etapp med kort beskrivning över transport- och tävlingsträckorna. I varje stigkorsning finns en pil, men de krävs en viss del navigation och uppmärksamhet. Under 6dagar ska vi cykla 270km, 18000hm uför och 9200hm uppför. De finns 80stycken platser som fördelas mellan proffsen och oss amatörer som lyckas övertyga arrangören att vi kan ta oss helskinnade igenom tävlingsveckan. Jag, Christoffer Brochs, har nyss kommit tillbaka hem till Östersund efter att ha cyklat in på en 3:e plats i amatörklassen och en 14:e plats totalt.

Första dagen inleddes med 1500hm klättring och pölsande genom 50cm nysnö. Jag stod på toppen av ett berg, 19:e juni i franska alperna och de kändes som februari hemma på frösöberget, minus dubbdäck. Men jag stämpla in och gled iväg genom snön på veckans första tävlingsträcka. Tillbaka i tältlägret efter 7h på cykeln så var de flesta pigga, glada och delar med sig av sina med- och motgångar från dagen. Andra dagen kännde jag mig mer bekväm med tävlingsformen och efter tävlningssträckor som förvandlats till en bäck, fått korsat forsar med glaciärvatten, släpat cykeln uppför branter som mer liknar klätterväggar med mera, så vinner jag dagen i amatörklassen. Veckan fortskrider och man slutar bli skrämd om stigen bakom nästa kurva är halvt bortspolad eller att de ligger ett fällt träd i brösthöjd. De blir en härlig gemenskap och alla hjälper alla att ta hand om varandra och varandras cyklar. Oavsett om de handlar om hen som ligger 5sekunder före dig i totalen eller hen som punkat och ligger sist. Känslan från första dagen i snö till att 6dagar senare hoppa i medelhavet och få kliva upp på pallen är obeskrivlig.

13499439_10156997999740109_1451071376_ofoto: Anders Klem
13523656_10156995774250307_1262566341_ofoto: Tobias Liljeroth

 

Nu blir de träning på hemmaplan och i slutet av augusti åker jag ner till Frankrike igen för att köra Trans-Savoie, ännu en 6dagars enduro- tävling/äventyr/galenskap.

Vill du följa mig fram till dess finns jag på instagram @christofferbrochs

 

Verksamhetsberättelse 2015 Enduro

Enduroåret 2015 erbjöd mängder av endurotävlingar i såväl Sverige som utomlands, där Svenska Endurocupen nu är inne på sitt tredje år och även grannländer som Finland och Norge har väletablerade enduroserier. Enduro som är all-mountain i dess tävlingsform har verkligen exploderat och nått en omåttlig popularitet, den lockar såväl vältränade vinnarskallar som socialiseringssugna motionärer och allt däremellan.

thomasson

Östersunds CK har egentligen inte speciellt många medlemmar som tävlar i enduro, den enda som tävlat i Svenska enduroserien under 2015 är jag, Cecilia Thomasson. Förutom mig så finns det dock en hel del cyklister i klubben som bedriver enduro-liknande cykling och gärna tränar just detta runtom Östersund.

Under 2015 har Enduroserien haft 5 deltävlingar spridda över landets finaste enduroområden. Den första gick vid skidanläggningen Flottsbro, en backe i Stockholm med hela 75 fallhöjdsmeter. Det är som så ofta i tävlingssammanhang, och så även i enduro, hundratals cykeltokiga män och ett tiotal cykeltokiga kvinnor som vill tampas, totalt dryga 200 glada cyklister! Flottsbro erbjöd hala hällar, sliriga stigar och geggia branter, men också en hel dem uppförstrampande vilket inte var särskilt populärt bland majoriteten. Jag tog hem en överlägsen seger i Dam elit efter ett i stort sett prickfritt lopp, drygt 3 min till tvåan.

Serietävling nr 2 hölls i Faluskogarna och det som såg ut att bli en alldeles underbar och torr cykeltävling byttes mot en fruktansvärd dag, den regnigaste och kallaste endurotävlingen i mannaminne. Mot slutet av dagen när vi närmade oss mål efter ca 4 timmars cyklande och inget varit torrt sen start, leran var ingrodd i varje kubiknanometer av oss och mekaniken inte längre funkade på hojen så började det snöa. Min hjärna fick brainfreeze och jag minns inte om jag tyckte denna dag var särskilt kul, men jag fick återigen kliva överst på pallen.

När värmen till slut återkommit i tår och hjärna var det dags för årets stora händelse, Åre Enduro och tillika historiens första Nordiska Mästerskap! En solig, jättevarm och torr sommardag på Åreskutan är det sista man väntar sig men var precis vad vi fick, och det hela var verkligen en endurotävling i världsklass. Vi körde fem sträckor utför berget på totalt 2000 m. Jag hade konkurrens av Sveriges bästa downhillcyklist Lina Skoglund, Italiens bästa endurocyklist Louise Paulin, Åres säkraste utförscyklist Hanna Oleträ och en hel drös Svenska och Norska endurocyklister. Jag fick till några riktigt bra sträckor och två riktiga bottennapp… De missarna gjorde att segern var utom räckhåll, Louise Paulin vann med 25 sekunder efter nästan 45 min körning! Såklart var jag besviken, det kändes som att förlora ett guld, inte vinna silvret.

Den sista endurotävlingen i Svenska serien hölls i de Göteborgska skogarna i Änggårdsbergen. Ett jättegrymt arrangemang och fina sträckor. De hade hittat en del dödsstup och även i år var det flera som bröt ben på de hårda stenarna. Jag tog det lugnt och körde säkert och tog min tredje delseger och även totalsegern i cupen vilket förstås var grymt härligt!

En endurosäsong känns dock inte helt fulländad förrän man har kört en deltävling i Enduro World Series. Sagt och gjort så for jag ner till Italiens pärla Finale Ligure och körde finalen i världscupen. EWS är mer av allt och man tränar i två dagar för att sen tävla i två dar. Jag hade min värsta upplevelse någonsin på en endurocykel, vilket resulterade i flera krascher, två söndriga hjälmar, två brutna ben och en del andra småblessyrer på kroppen. I adrenalinångorna så tog jag mig ändå i mål och lyckades även ta mig upp några placeringar från jumboplatsen, men med något sänkt självförtroende.

Det var alldeles underbara stigar och omgivningar och vilket EWS man än är på så är det ett fantastiskt cykeläventyr som jag kan rekommendera alla stigälskande cyklister.

Med fler träningskompisar och förhoppningsvis även fler klubbkamrater så ser jag fram emot nya enduroutmaningar 2016.

Väl mött!

/Cecilia Thomasson