Trans-Savoie, enduro i franska alperna

ts2

Med erfarenheterna jag fått från Trans-Provence i början av sommaren, så kände jag mig bra förberedd inför Trans-Savoie. Under de närmsta 6dagarna skulle jag tävla i enduro, på osedda stigar i Savoie distriktet i franska alperna. På race briefing kvällen innan första tävlingsdagen, betonar arrangören flera gånger att ta de försiktigt ut på första sträckan, den är tuff och ni har en lång och svettig vecka framför er. Och han lovade att några av oss kommer att krascha, första sträckan, första dagen.

Måndag morgon, jag ska lämna camp och bege mig mot dagens första tävlingssträcka. Jag ser mig omkring och slås av att jag är ensam kvar i camp. Alla andra har struntat i deras angivna starttid och redan begett sig mot första tävlingssträckan. Jag skrattar och slås av min svenska ”stå i kö och vänta på min tur” mentalitet. Efter lite ensamklättring och två liftar kommer jag fram till starten av första sträckan, 7,5km naturlig stig med 1200hm fallhöjdsmeter. Där står halva startfältet på 150 cyklister och väntar. Jag startar sist och lämnar en rejäl lucka för att slippa alltför många omkörningar. Jag tänker på kroppsposition, blicken och att bromsa på rätt ställe. Cykeln känns fantastisk och jag hittar bra alternativspår vid varje omkörning, så tappar ingen tid på det. Jag ser att vi är påväg ner i byn igen och tänker att de inte kan vara långt kvar till målet på sträckan. Då kommer en blöt klipphäll till en skarp högerkurva. Jag bromsar omkull och skrapar upp armbågen. Jag kommer upp på cykeln med vridet styre och tar mig ner sista kilometern, lite stelare än tidigare. När jag sitter och rengör såren, inser jag; “Welcome to the club, I´m one of those who crash on first stage, first day!”

Efter lite vård fysiskt och mentalt, så får jag starta sist även på andra sträckan. En liten besvikelse infinner sig, när jag får höra av startfunktionären att den bara kommer gå på maskinbyggda stigar inne i en bikepark. Jag blir inte på bättre humör, när jag halvvägs igenom sträckan ser en pil, på stigen bredvid den jag cyklar! Full broms, springa två kurvor upp och ser att den pilen som visade mig till höger har körts över och skulle visat mig rakt fram. Några fula ord, men inser att de är en del av att tävla på osedda stigar, där navigation är en del av tävlingsmomentet. Jag skull haft bättre uppsikt.

ts

Till tredje och fjärde sträckan är vi tillbaka på branta och exponerade singletracks. Inte ens klättringen på 100höjdmeter på sträcka fyra, kunde ta smilet ifrån mig. Vi kommer fram till lunchtältet och jag trycker i mig baguetten, som vi får varje dag. Men ger mig iväg snabbt för att slippa köra om samma personer på varje sträcka.

Femte sträckan för dagen, 5km och runt 600hm, sägs starta med några tekniska branter och små knixiga klättringar och avslutas med långa stenkistor. Jag är lite för taggad och lägger för mycket tryck på pedalerna samtidigt som jag växlar ner för en av de första knixiga klättringarna, kedjan går av! Någon ny kedja har jag inte med mig i ryggsäcken, så den måste jag plocka upp. Men att montera tillbaka tar för lång tid, så jag kör vidare utan kedja. Jag får jobba hårt med cykeln och pumpa upp fart, tills vi kommer ner till stenkistorna. -Där flyger cykeln fram, det går så tyst och fjädringen fungerar makalöst bra utan drivning.

Dagens sista och sjätte sträcka är kort men stigen består i princip endast av sten, i alla dess former. De gäller att titta långt fram och våga släppa på för att inte fastna i småhålorna mellan stenarna.

På kvällens middag ser jag preliminära resultat på sträckorna och jag tappade cirka 40sek på min felkörning på sträcka två. Men var näst snabbast av alla på sträcka fyra, med den stora klättringen. Och trots att jag fick köra stäcka fem utan kedja fick jag elfte bästa tid. Tankarna är många inför dag två, men man slår sig till bords på en ledig stol och får höra allas historier från dagen.

ts3

Efter 6 dagar med 8-10h i sadeln varje dag och cirka 30.000hm utförscykling, går vi i mål i Beaufort. Resten av veckan gick riktigt bra och jag vann seniorklassen med 10min och kom 5:a totalt, i proffsklassen.

Där trodde jag också att tävlingssäsongen var slut för i år. Men i veckan fick jag en startplats till sista deltävlingen i Enduro World Series, i Finale Ligure, Italien. Så nu är de dags att ladda om och utmana hela världseliten.

 

Följ mina äventyr på www.instagram.se/christofferbrochs

Hälsningar Christoffer Brochs

 

Trans-Provence.. tävling, äventyr eller galenskap?

TP16 irmo keizerfoto: Irmo Keizer

 

Femte dagen, klättringen på 1000hm från campen går oförskämt lätt och humöret är på topp när vi för första gången för veckan skymtar medelhavet mellan bergstopparna. Efter 23km är vi framme vid första tävlingssträckan. Jag har lyckats bryta sönder min kedjestyrare under klättringen. Men pusslar ihop delarna med en tub snabblim och gör mig redo. Sänker lufttrycket i däcken, nervös pinkar och läser varningarna för sträckan. Katy startar tidtagningen åt mig, stigen traverserar snabbt utför med stora lösa stenar som lätt kan skicka framhjulet utanför ideal spåret. Stigen viker neråt genom några switchbacks och man märker hur den svala luften på toppen börjar bytas mot en tryckande värme och att höjdskillnaden slår lock för öronen. Halvvägs in på sträckan kommer en klättring på 50höjdmeter. Mjölksyran pumpar i benen medans jag försöker slappna av i armarna och tänker på varningen ”Moderate exposure to the left after climb”. Under veckan har man fått lära sig att om de finns en varning om exponering mot fall, så finns de inget utrymme för misstag. Jag tar mig imål på sträckan men känner mig överhettad. En kort klättring till andra sträckan och jag vill bara komma iväg så jag slarvar med att kolla höjdprofilen på kartan. 4km svagt utför med några platta partier, innebär hög fart och nästan konstant stå upp och trampa i 10min. Jag kraschar fyra gånger men tar mig imål med endast skrapsår. Härifrån ska vi bara rulla ner till feed station, men i +41grader måste jag lägga mig i skuggan under ett träd innan jag fortsätter…

max_SNeedham_MavicTP2016_Day6_55foto: Sam Needham

 

Trans-Provence är en 6dagars endurotävling mellan Embrun och Menton, i franska alperna. Vi cyklar, och bär cyklar, uppför bergen och tävlar blint utför. Kvällen innan delas en karta ut över morgondagens etapp med kort beskrivning över transport- och tävlingsträckorna. I varje stigkorsning finns en pil, men de krävs en viss del navigation och uppmärksamhet. Under 6dagar ska vi cykla 270km, 18000hm uför och 9200hm uppför. De finns 80stycken platser som fördelas mellan proffsen och oss amatörer som lyckas övertyga arrangören att vi kan ta oss helskinnade igenom tävlingsveckan. Jag, Christoffer Brochs, har nyss kommit tillbaka hem till Östersund efter att ha cyklat in på en 3:e plats i amatörklassen och en 14:e plats totalt.

Första dagen inleddes med 1500hm klättring och pölsande genom 50cm nysnö. Jag stod på toppen av ett berg, 19:e juni i franska alperna och de kändes som februari hemma på frösöberget, minus dubbdäck. Men jag stämpla in och gled iväg genom snön på veckans första tävlingsträcka. Tillbaka i tältlägret efter 7h på cykeln så var de flesta pigga, glada och delar med sig av sina med- och motgångar från dagen. Andra dagen kännde jag mig mer bekväm med tävlingsformen och efter tävlningssträckor som förvandlats till en bäck, fått korsat forsar med glaciärvatten, släpat cykeln uppför branter som mer liknar klätterväggar med mera, så vinner jag dagen i amatörklassen. Veckan fortskrider och man slutar bli skrämd om stigen bakom nästa kurva är halvt bortspolad eller att de ligger ett fällt träd i brösthöjd. De blir en härlig gemenskap och alla hjälper alla att ta hand om varandra och varandras cyklar. Oavsett om de handlar om hen som ligger 5sekunder före dig i totalen eller hen som punkat och ligger sist. Känslan från första dagen i snö till att 6dagar senare hoppa i medelhavet och få kliva upp på pallen är obeskrivlig.

13499439_10156997999740109_1451071376_ofoto: Anders Klem
13523656_10156995774250307_1262566341_ofoto: Tobias Liljeroth

 

Nu blir de träning på hemmaplan och i slutet av augusti åker jag ner till Frankrike igen för att köra Trans-Savoie, ännu en 6dagars enduro- tävling/äventyr/galenskap.

Vill du följa mig fram till dess finns jag på instagram @christofferbrochs

 

Tempo-SM 2016 Västerås

Så hade årets stora mål äntligen kommit. Äntligen skulle jag få lite valuta för alla timmar på trainer.

DSC_0089

Cykeln godkänd vid inmätning, väntar på start

Jag åkte ner till Västerås på tisdagen, två dagar innan för att hinna köra ett intervallpass på banan. Banan visade sig vara pannkaksplatt men öppna fält utmed banan skulle innebära stor risk för motvind åt något håll. I övrig såg banan bra ut.

DSC_0095

Upp på startrampen.

Banan var 25,5km med vändpunkt efter halva sträckan och skulle avverkas två varv vilket innebär tre vändpunkter. Nackdelen med detta är att man tappar en del i hastighet när man ska vända men å andra sidan har man hela tiden koll på hur långt det är kvar till mål.

DSC_0100

51km kvar till mål.

DSC_0119

Vändpunkt 2, första halvan av loppet på tiden 34:10 vilket var 14sekunder snabbare än Emma Johanssons vinnartid från dagen innan.

Jag startade som 18e man i det oseedade fältet. Ganska skaplig motvind på vägen ut mot vändpunkten. Jag startade lagom hårt och hittade ganska snabbt en bra rytm. Jag kände mej bra ända till 2km innan tredje vändpunkten då jag hamnade i en riktig svacka men tack vare att jag närmade mej cyklisten framför så återkom krafterna.

DSC_0135

Aero hela vägen över mållinjen.

Tog mej i mål på tiden 1:08:56 vilket räckte till en 21a plats. Som mål hade jag att inte komma sist samt att cykla under 1:10:00. Jag klarade båda målen vilket jag är riktigt nöjd med. Ytterligare en bonus var att vinnartiden bara var 5:32 snabbare än min vilket var ungefär 2 minuter mindre än jag hade trott.

 

Fredag 6/5. Hemresedag-

Då var det dags för hemresa. Transfern kom redan 06.00 så uppstigning redan 05.00.

 

 

IMG_4106

Packning. Kartan hade tagit rejält med stryk under en av regndagarna.

 

IMG_4108

Transfer från hotellet. Bokad till 06.00. Kom 06.02. 

 

IMG_4110

Flygplatsen Palma. Kerry ”jobbar”.

 

IMG_4111

Det går mycket cigg hos Claessons!

 

IMG_4115

Alfredos, Arlanda. ”stig” blev lite sur när han fick vänta på maten men när han fick en extra öl så blev han glad igen.

 

 

Mallorca torsdag 5/5 2016. Nionde och sista cykeldagen.

 

Bakpiggen 140 km. Upp via Pollensa, sedan klättring ”road racing. Soller (lunch Port de soller) → Sollerpasset → Bunyola → hemåt.
Sista dagen och det var nog inte bara mina ben som var sega.

 

P1060591.JPG

Tvåpar mot Pollensa. Fin körning!

P1060593.JPG

”roadracing” uppåt.

 

P1060597.JPG

Colle de Feminia som de egentligen heter.

P1060600

”mexikanen”

 

 

P1060618.JPG

Port de Soller. Lång väntan på mat men när den väl kom så var den god.

 

P1060619.JPG

Port de Soller

 

P1060623.JPG

Vi kan de här med att parkera cyklar. Småfel finns dock fortfarande.

 

P1060628.JPG

Varm klättring soller-passet.

 

P1060637.JPG

Punka! Cyklarna till höger är inte våra.

P1060635.JPG

Pynt i Selva.

 

Mallorca onsdag 4/5 2016. Åttonde cykeldagen.

Sa Calobra, värsta klättringen på mallis enligt många. Först drog vi iväg på lite plattåkning. Därefter klättring upp mot passet Lluc.

 

P1060566.JPG

Morgonsamling

P1060572.JPG

Inledande plattåkning med lite oordning i leden.

 

P1060576.JPG

Klättring från Caimari mot Lluc. Fin klättring!

IMG_0422.JPG

”calobran”

 

IMG_0421.JPG

 

IMG_0425.JPG

 

IMG_0429.JPG

Emil i slutet av klättringen

IMG_0430

Roger

IMG_0435.JPG

Fredrik

IMG_0436.JPG

Andreas L.

 

IMG_0437.JPG

Daniel

 

IMG_0438.JPG

Andreas J.

 

IMG_0439.JPG

Kerry

 

 

Mallorca tisdag 3/5 2016. Sjätte cykeldagen.

Dag 7: ca 60 km Fikatur CapFormentor för Roger, Nils, Kerry, Emil, Fredrik, Andreas L, Andreas J, Daniel och Tomas.

Jag körde Campanet → Moscari → Selva → Caimari → LlucMajor – Soller → Sollerpasset → Bunyola → Santa Maria sen hem parallellt med motorvägen.

Perfekt väder hela dagen och det verkar som det kommer att hålla i sig de två återstående cykeldagarna.