Trans-Savoie, enduro i franska alperna

ts2

Med erfarenheterna jag fått från Trans-Provence i början av sommaren, så kände jag mig bra förberedd inför Trans-Savoie. Under de närmsta 6dagarna skulle jag tävla i enduro, på osedda stigar i Savoie distriktet i franska alperna. På race briefing kvällen innan första tävlingsdagen, betonar arrangören flera gånger att ta de försiktigt ut på första sträckan, den är tuff och ni har en lång och svettig vecka framför er. Och han lovade att några av oss kommer att krascha, första sträckan, första dagen.

Måndag morgon, jag ska lämna camp och bege mig mot dagens första tävlingssträcka. Jag ser mig omkring och slås av att jag är ensam kvar i camp. Alla andra har struntat i deras angivna starttid och redan begett sig mot första tävlingssträckan. Jag skrattar och slås av min svenska ”stå i kö och vänta på min tur” mentalitet. Efter lite ensamklättring och två liftar kommer jag fram till starten av första sträckan, 7,5km naturlig stig med 1200hm fallhöjdsmeter. Där står halva startfältet på 150 cyklister och väntar. Jag startar sist och lämnar en rejäl lucka för att slippa alltför många omkörningar. Jag tänker på kroppsposition, blicken och att bromsa på rätt ställe. Cykeln känns fantastisk och jag hittar bra alternativspår vid varje omkörning, så tappar ingen tid på det. Jag ser att vi är påväg ner i byn igen och tänker att de inte kan vara långt kvar till målet på sträckan. Då kommer en blöt klipphäll till en skarp högerkurva. Jag bromsar omkull och skrapar upp armbågen. Jag kommer upp på cykeln med vridet styre och tar mig ner sista kilometern, lite stelare än tidigare. När jag sitter och rengör såren, inser jag; “Welcome to the club, I´m one of those who crash on first stage, first day!”

Efter lite vård fysiskt och mentalt, så får jag starta sist även på andra sträckan. En liten besvikelse infinner sig, när jag får höra av startfunktionären att den bara kommer gå på maskinbyggda stigar inne i en bikepark. Jag blir inte på bättre humör, när jag halvvägs igenom sträckan ser en pil, på stigen bredvid den jag cyklar! Full broms, springa två kurvor upp och ser att den pilen som visade mig till höger har körts över och skulle visat mig rakt fram. Några fula ord, men inser att de är en del av att tävla på osedda stigar, där navigation är en del av tävlingsmomentet. Jag skull haft bättre uppsikt.

ts

Till tredje och fjärde sträckan är vi tillbaka på branta och exponerade singletracks. Inte ens klättringen på 100höjdmeter på sträcka fyra, kunde ta smilet ifrån mig. Vi kommer fram till lunchtältet och jag trycker i mig baguetten, som vi får varje dag. Men ger mig iväg snabbt för att slippa köra om samma personer på varje sträcka.

Femte sträckan för dagen, 5km och runt 600hm, sägs starta med några tekniska branter och små knixiga klättringar och avslutas med långa stenkistor. Jag är lite för taggad och lägger för mycket tryck på pedalerna samtidigt som jag växlar ner för en av de första knixiga klättringarna, kedjan går av! Någon ny kedja har jag inte med mig i ryggsäcken, så den måste jag plocka upp. Men att montera tillbaka tar för lång tid, så jag kör vidare utan kedja. Jag får jobba hårt med cykeln och pumpa upp fart, tills vi kommer ner till stenkistorna. -Där flyger cykeln fram, det går så tyst och fjädringen fungerar makalöst bra utan drivning.

Dagens sista och sjätte sträcka är kort men stigen består i princip endast av sten, i alla dess former. De gäller att titta långt fram och våga släppa på för att inte fastna i småhålorna mellan stenarna.

På kvällens middag ser jag preliminära resultat på sträckorna och jag tappade cirka 40sek på min felkörning på sträcka två. Men var näst snabbast av alla på sträcka fyra, med den stora klättringen. Och trots att jag fick köra stäcka fem utan kedja fick jag elfte bästa tid. Tankarna är många inför dag två, men man slår sig till bords på en ledig stol och får höra allas historier från dagen.

ts3

Efter 6 dagar med 8-10h i sadeln varje dag och cirka 30.000hm utförscykling, går vi i mål i Beaufort. Resten av veckan gick riktigt bra och jag vann seniorklassen med 10min och kom 5:a totalt, i proffsklassen.

Där trodde jag också att tävlingssäsongen var slut för i år. Men i veckan fick jag en startplats till sista deltävlingen i Enduro World Series, i Finale Ligure, Italien. Så nu är de dags att ladda om och utmana hela världseliten.

 

Följ mina äventyr på www.instagram.se/christofferbrochs

Hälsningar Christoffer Brochs